De här barnen stoppar våldet

Vilka strategier använder sig barn som upplever våld i hemmet sig av före, under och efter våldsepisoderna? Den frågan var utgångspunkten för Carolina Överliens seminarium på tisdagseftermiddagen.

– Jag upplevde att det fanns en bild av de här barnen som jag inte alls kände igen. De barn jag mötte i mina studier var handlande aktörer. De hade sökt hjälp och de ville berätta om det, sade Carolina Överlien, Fil. Dr och forskare vid Nasjonalt kunnskapssenter om vold og traumatisk stress i Oslo.

– De motsvarade inte alls den rådande uppfattningen om att barn som upplevt våld i hemmet skulle vara tysta och tillbakadragna, så kallade ”suffering in silence”.

I sin bok ”Våld i hemmet – barns strategier” från 2013 har Carolina Överlien djupintervjuat 25 barn och ungdomar som alla har bott på eller på annat sätt haft kontakt med olika kvinnojourer runt om i Norge. Barnen hon har mött är mellan 8 och 20 år gamla, och det handlar om både flickor och pojkar.

– Före själva våldsepisoderna är det väldigt vanligt att de här barnen på olika sätt försöker förebygga våldet, sade Carolina Överlien. De känner av spänningar och upptrappningar och handlar på olika sätt för att försöka hindra mannen från att misshandla mamman.

Det kan till exempel handla om barn som inte vill sova, eftersom misshandeln oftast sker på kvällen eller natten, berättade Carolina Överlien och läste upp följande citat ur sin bok: ”När hon la sig somnade jag, för då visste jag att inget skulle hända”. Andra barn vill inte gå till skolan, eftersom de då lämnar mamman ensam hemma. Barnen skolkar eller fejkar sjukdom för att kunna stanna hemma och ”passa på mamma”, som de uttrycker det.

Som lärare bör man ha detta i åtanke om elever är trötta, sjuka eller skolkar ofta, anser Carolina Överlien.

– Fråga dem hur de har det hemma, eller hur natten har varit.

Tar stora risker
Under själva våldsepisoden har barnen olika strategier för att stoppa våldet. En 16-årig pojke berättar i boken att han har gått emellan rent fysiskt, men så visste han också att han var starkare än mannen. En annan pojke berättar i boken hur han brukade öppna ytterdörren för att det skulle höras ut i trappuppgången. Då slutade de, berättar han. En flicka försökte kräkas på golvet för att de skulle sluta. En pojke berättar att han inte vågade göra något, men när Överlien frågade igen visade det sig att han ändå hade vågat säga ifrån. ”Döda henne inte. Var snäll och döda henne inte”, hade han sagt.

– De tar stora risker när de går emellan eller på andra sätt försöker att stoppa våldet. Ändå gör de det. Ofta ser de här barnen inte att de faktiskt har centrala roller när det kommer till att stoppa våldet.

Carolina Överlien berättade om en annan flicka som låste in sig på toaletten för att ringa på hjälp.

– Sedan när polisen kommer kanske de ser ett passivt barn, när det i själva verket var barnet som drog i nödbromsen.

Efter en våldsepisod är det vanligt att barnet försöker att trösta sin mamma. ”Hon berättade hur hon kände det, men jag berättade aldrig om mina känslor”, är ett av de citat som Carolina Överlien läste upp.
En vanlig uppfattning i sammanhanget är att yngre barn skulle vara svagare aktörer.

– Alla barn handlar på ett eller annat sätt, oavsett ålder, kön eller situation, sade Carolina Överlien. Men de har olika strategier. Är man yngre är man i en särskild beroendeställning. Då kan man inte gå därifrån. De brukar i högre grad använda sig av lek för att blockera intrycken. De ber också ofta om hjälp från andra. De äldre barnen går oftare emellan eller lämnar hemmet. Det är också vanligare att de skyddar sina syskon.

Inga barn i Carolina Överliens studie accepterade våldet, hoten och övergreppen. Det visar att de vuxnas makt på intet sätt är absolut.

– Varje handling kan betraktas som motstånd. De här barnen stoppar våldet. En vanlig uppfattning är att de här barnen ska slippa prata om det här, att de ska slippa ansvaret. Men de tar det ändå. Fråga i stället vad de gjorde. Säg ”vad modigt gjort av dig” och se vad som händer.