En anmälan till socialtjänsten från sjukvården tas på allvar

Hur ska man göra när det värsta händer? Det fick deltagarna på seminariet med rubriken ”Våga se, våga agera – hur gör vi i praktiken?” möjlighet att öva på. Något som oftast inte sker förrän det är skarpt läge.

Ansvariga för seminariet var Steven Lucas, barnhälsovårdsöverläkare och Gabriel Otterman, överläkare. Båda verksamma vid Akademiska barnsjukhuset i Uppsala och engagerade i ett nybildat barnskyddsteam som samverkar med alla vårdinstanser och Barnahuset i Uppsala. Ett av två i Sverige.

– Vi vill se ett förbättrat medicinskt omhändertagande av barn som far illa, sa Gabriel Otterman. För att veta hur vi ska agera måste vi först identifiera de barn som vi anser far illa. Något som är lättare sagt än gjort.

Vad ger anledning till oro?

Utifrån tre fallstudier fick deltagarna fundera över vilka faktorer som ger anledning till oro. Vilket ansvar och skyldigheter olika yrkesroller har vid misstanke om att ett barn far illa. Vem som har mandat och kompetens att göra efterforskningar. Och hur de själva skulle agera i situationen.

Vi fick möta Said, 12 månader, som vid sex månader inte ökat i vikt och aldrig kom till 10-månaderskontrollen på BVC. Trots upprepade kallelser går föräldrarna inte att nå.

Hampus 2,5 år som är sen i sin motoriska och sociala utveckling, har utspridda blåmärken på ryggen och inte vill följa med styvpappan hem från förskolan.

Och så Moa, 13 år, som kommer till ungdomsmottagningen och ber om ett dagen-efter-piller. Brister i gråt av frågan om samlaget var frivilligt och ber ”säg inget till mina föräldrar!”

Vad ger anledning till oro i dessa fall?

– Allt, hävdade en deltagare.
– Det finns många tecken men vart och ett för sig är de ganska diffusa, kontrade en annan deltagare.

Skadornas placering viktig

Barnläkarna instämde och berättade att placeringen av skador på kroppen är väldigt viktig för att kunna bedöma om de kommer från yttre våld. Förskolebarn har ofta blåmärken på ben och armbågar men blåmärken på ryggen kan man inte tillfoga sig själv. Barn under halvåret som inte börjat röra sig än får inte blåmärken. Därför måste de alltid utredas.

Hur skulle man uttrycka sig i en orosanmälan, undrade Gabriel Otterman.
– Beskriva fakta och bakgrund, den aktuella situationen och varför jag är orolig, sa någon spontant.

– Är det ungefär vad socialtjänsten behöver veta?

– Kanske var barnet befinner sig nu och i vilken situation. Men det vet vi ju inte…

– Kommer det en anmälan till oss från sjukvården – då tar vi det på allvar, sa en representant för socialtjänsten och fortsatte:

– Oro räcker. Det behövs inga belägg. Sen tar vi det vidare till utredning.

– Det är viktig information för oss som arbetar inom sjukvården, sa Steven Lucas.

Slutligen en uppmaning från arrangörerna:

– Utan att vi som möter barnen rapporterar har socialtjänsten liten möjlighet att upptäcka de här barnen.

– Skapa rutiner som fungerar och kontaktvägar till socialtjänsten. Det får inte ta för lång tid!

Vill du veta mer gå in på www.tidigatecken.nu