Varför frågar vi inte barnen?

Som professionell vill man förstås ge rätt stöd och insatser till barn som upplevt våld. Därför kan det tyckas märkligt att man så sällan frågar barnen själva hur de vill ha det. Om hur det kommer sig, och hur man kan bli bättre på att fråga barnen, pratade Maria Eriksson, docent i sociologi vid Uppsala universitet och Anna Norlén, enhetschef vid BUP Grinden i Stockholm. Åhörarna deltog också engagerat i samtalet.

Enligt barnkonventionen har barn rätt till inflytande i alla frågor som berör dem. Men när det gäller barn som upplevt våld tassar vuxna allt för ofta på tå, av missriktad hänsyn, tyckte många av deltagarna.

Det är inte ovanligt att barn går länge i behandling i barn- och ungdomspsykiatrin utan att man ens frågar om själva våldsupplevelsen, berättade Anna Norlén. Det kan till exempel bero på att man är orolig för att det skadar barnet än mer att ta upp händelsen igen, att man retraumatiserar barnet som det heter med psykologiska termer. Man kan också vara rädd för att störa samarbetet med barnet i behandlingen, och för att lägga för mycket ansvar på barnet. Men egentligen handlar det kanske mest om att man inte riktigt vet hur man ska fråga eller vad man ska säga, menade Anna Norlén.

Lika viktigt som att våga fråga om våldet är att fråga barnet hur de vill ha sin insats utformad. I många andra sammanhang pratas om brukarmedverkan, men det är mindre vanligt när det gäller barn, och i synnerhet våldsutsatta barn

– Det är något med offerrollen som gör att vi inte tänker i de banorna, sa Maria Eriksson. Som exempel berättade hon att man inte frågade barnen ens i den stora nationella utvärderingen av stöd till barn som bevittnat våld, som hon själv deltog i.

– Hade vi frågat barnen hade vi kanske fått veta att husdjur kan vara väldigt viktiga för att må bra. Det vet vi nu genom andra kvalitativa studier. Men vi tänkte inte på att ställa den frågan.

Deltagarna bekräftade att man inom socialtjänsten ofta har ett utpräglat föräldraperspektiv, men alla var eniga om att mycket kan bli bättre. Många hade också exempel på saker som görs för att ta vara på barns synpunkter på insatserna. Socialstyrelsen har till exempel referensgrupper för unga på HVB-hem.

Föreningen Maskrosbarn har gjort en studie där barn ger tips på hur de vill bli bemötta, berättade en av deltagarna. En annan föreslog att barnet alltid borde vara med vid överlämningen när man byter handläggare inom socialtjänsten. Ett annat förslag var att bygga in barnsamtalen i rutinerna redan från början av insatsen, genom att till exempel säga ”vi har alltid x antal samtal med barnen själva”.