Vi måste bli bättre på att se till barnens livsmiljö

Samhällets kontroll och tillsyn av familjehem, institutioner och annan social barnavård blir allt bättre. Men den verkliga utmaningen blir att hitta mätbara indikatorer som verkligen betyder något för barnen, sade Marie Sallnäs, professor i Socialt arbete på Stockholms universitet, under andra dagen av Barnrättsdagarna.

Både myndigheter och beställare blir allt bättre på att utvärdera och följa upp verksamheterna inom familjehem och institutioner. En anledning är det betydande antalet fall av misshandel och övergrepp som uppdagats inom den sociala barnavården under senare år.

Först i och med den så kallade Vanvårdsutredningen, som kartlade missförhållanden från 1920 till 1980-talet. Därefter i och med Upprättelseutredningen, som kunde avslöja missförhållanden alltjämt förekommer.

En annan anledning till att allt fler frågar efter bättre kontroll och tillsyn är den pågående ökningen av antalet privata vårdgivare. I dag är ungefär åtta av tio HVB privata. Bland dem är det stora flertalet dessutom vinstdrivande.

Fler vårdgivare kan medföra hårdare konkurrens, större valfrihet och därmed också ökad effektivitet. Men det kräver i sin tur att det finns någon form av kvalitetsmått för hur de olika alternativen ska kunna utvärderas. Frågan är vilka indikatorer som egentligen är viktiga.

Marie Sallnäs:
− En risk är att vi bara tittar på administrativa indikatorer. Det är viktigt att vi knyter uppföljningarna till rimliga mått på kvalitet, och att vi undersöker hur barnen har det på familjehemmen och institutionerna. Deras livsmiljö, helt enkelt. Till exempel genom att fråga dem.

− Det är naturligtvis värdefullt att vården ger effekt på längre sikt. Men vi får inte glömma att vårdtiden också är viktig i sig själv. Det finns ett stort egenvärde i att barnet trivs och mår bra. Sådana aspekter måste vi också kunna fånga upp.

Ett sätt att undersöka hur ungdomarna har det är att studera levnadsnivån, som i första hand visar vilka resurser ungdomar i familjehem och HVB-hem har tillgång till jämfört med normalpopulationen.

Det handlar bland annat om ekonomiska resurser (pengar), materiella resurser (dator, mobiltelefon, cykel), psykosomatiska besvär, socialt stöd och umgänge med kamrater.

I en färsk studie från Stockholms universitet med 272 deltagare mellan 13 och 18 år kunde Marie Sallnäs bland annat visa att levnadsnivån i samtliga fall var lägre bland ungdomarna inom HVB än bland normalpopulationen. Bland familjehemsplacerade barn var levnadsnivån lägre endast i vissa fall.

−Det kan finnas olika orsaker till detta. Men i det stora hela är ungdomarna inom HVB och i viss mån också på familjehem en välfärdspolitisk förlorargrupp. Den generella välfärdens utformning har särskilt stor betydelse för barn i marginalen.