Dags att gå från ålder till förmåga när vi diskuterar barns rättigheter
– Det har skrivits mängder om barns utveckling, men väldigt lite om deltagande. Så inleder Gerison Lansdown seminariet med rubriken ”Evolving capacities and the exercise of rights” som är fullsatt.
Hon har gedigen erfarenhet av barnrättsfrågor i ett internationellt perspektiv. På 90-talet var hon med och införde FN:s konvention om barnets rättigheter i England. Senare har hon bistått FN:s barnrättskommitté i Genève med att formulera flera allmänna kommentarer.
Barns deltagande är en av hennes hjärtefrågor. Och det märks. Under en timme guidar hon åhörarna genom vedertagna föreställningar om barndomen och problematiserar kring dem.
– Det finns en hel del som är intressant att titta på. Som att barns utveckling är densamma för alla barn. Det stämmer inte. Den varierar med familj, kultur och socioekonomi.
Andra föreställningar handlar om att barndomen inte har något värde i sig utan bara är en transportsträcka för att nå vuxenlivet och att det finns universella mål med barndomen.
-Här finns det intressant forskning från olika kulturer som visar att vår miljö är utformad för att nå specifika mål, berättar hon.
– I västerländska samhällen önskar föräldrar ofta att deras barn ska bli självständiga, lyckliga och förverkliga sig själva.I utvecklingsländer är det viktigare att barnen utvecklar sin relation till familjen och tar ansvar för dess välbefinnande. Då ses barns arbete som värdefulla bidrag till samhället.
Utveckling, frigörelse och skydd
Barns deltagande kan belysas ur olika aspekter: Utveckling, frigörelse och skydd. Barnkonventionen innehåller ett paket av artiklar som ska bidra till att barn kan utvecklas optimalt. Fattigdom är det största hindret.
Barns kompetens är ofta osynlig. Gerison tar ett exempel där barn som skulle vittna i domstol fick frågan om de förstod vilka konsekvenserna skulle bli om de inte talade sanning. De flesta barn svarade att de inte skulle ljuga, varpå man drog slutsatsen att de inte förstått. När man istället tog fram en serie bilder som illustrerade domstolsprocessen visade det sig att de allra flesta barn faktiskt förstod.
– Vi måste alltså tänka på vilken typ av sammanhang vi behöver skapa för att öppna upp för deltagande, är hennes slutsats.
Behovet av skydd varierar oerhört mellan samhällen och över tid. Det handlar om att väga riskerna med för lite kontra för mycket skydd. Internationellt går trenden mot allt mer skydd. I England har exempelvis antalet nioåringar som går ensamma till skolan sjunkit dramatiskt från 1970-talet till följd av medias rapportering om barn som försvinner.
Lagen strävar efter att skydda barnen. Å andra sidan ska den också erkänna barns förmåga och rätt att uttrycka sina åsikter.
– Dessa rättigheter står inte i konflikt men det finns en rättmätig spänning mellan dem. Lagstiftningen är ofta inkonsekvent. I England är barn straffmyndiga vid 10 års ålder medan de i många frågor inte får fatta egna beslut innan 16 års ålder.
Utvecklingen inte linjär
– Barns utveckling är inte linjär. Vi utvecklar våra förmågor i takt med de erfarenheter vi gör. Vi människor har också många identiteter som ändras beroende på sammanhanget och hur vi uppfattas av omgivningen. Men vi har ärvt teorier om barns utveckling som inte återspeglar detta.
Det finns många saker som påverkar barn individuellt. Därför anser Gerison Lansdown att vi behöver komma bort från åldersgränser och se mer till barnets kapacitet.
Samtidigt kan vi inte ha ett samhälle där vi låter barnen göra allt som de är kapabla till. Till exempel köra bil om du är nio år, även om du kan. Lika lite kan vi överlåta till varje biograf att bedöma vilka barn som klarar att se en actionfilm. På vissa områden behöver vi helt enkelt regler som är rimliga.
– Men det här är inga enkla frågor, summerar Gerison Lansdown, och det finns inga enkla svar!