Vi ska sänka tröskeln för att berätta om våld

Om vi ska tillgodose rätten till skydd, stöd och delaktighet för barn som har upplevt våld så måste vi också våga problematisera vår syn på vad dessa barn behöver. Det sade docenten Maria Eriksson under sin föreläsning i hörsalen.

Under rubriken Barn som upplever våld i sin familj, hur tillgodoses deras rättigheter? talade Maria Eriksson om barns rätt till skydd, stöd och delaktighet i mötet med myndighetspersoner. Utgångspunkten för diskussionen var en aktuell studie, där 17 våldsutsatta pojkar och flickor har fått dela med sig av sina erfarenheter från utredningsprocesser.

–Vi var intresserade av hur barnen beskriver dessa möten, sade Maria Eriksson. Var de delaktiga i eventuella beslut? Fick de utrymme till egna initiativ? Kunde de ta upp egna frågor? Vi ville också veta om de upplevde att de fick sina upplevelser bekräftade och giltiggjorda.

Giltiggörandet är ett viktigt steg. Förutom att få stopp på våldet så måste barnen i ett tidigt skede få hjälp med att benämna vad de har varit med om.

Över huvud taget är det viktigt att myndighetspersoner reflekterar utifrån vilka positioner de bemöter ett utsatt barn. Bland dem som har medverkat i studien finns exempel på barn och unga som har berättat om våld men som ändå har lämnats utan skydd.

–Vilket budskap förmedlar samhället i sådana fall? Vi ska sänka tröskeln för att berätta om våld, men vi ska också höja tröskeln för att utsättas för våld.

För en utredare är det rimligt att inta rollen av hjälpare. Men ett bemötande som hindrar barn från att komma till tals om sina våldsupplevelser är problematiskt. Finns det verkligen skäl till att göra en distinktion mellan exempelvis utredning och stöd?

–Det behöver inte finnas en motsättning där, som vi ofta förutsätter, sade Maria.

Det är inte heller säkert att barn gör den distinktionen. Om man bidrar till giltiggörande så är man också hjälpare. Då bidrar man till något i positiv riktning.