Att möta barn som individer

Barns delaktighet bygger bland annat på deltagande, inflytande, dialog och en möjliggörande barndomssyn. Det berättade forskaren Barbro Johansson under ett av tisdageftermiddagens seminarier, där hon också diskuterade den rådande maktordningen som utgår från ålder.

Det finns många uppfattningar om vad det innebär att vara barn. Ibland talar vi om det kompetetenta barnet. Vid andra tillfällen händer det att vi talar om det sårbara, det oskyldiga, det naturliga eller rentav det onda barnet.

Gemensamt för samtliga beskrivningar är att de innebär en generalisering av en heterogen grupp människor på ett sätt som vi inte skulle drömma om att generalisera andra grupper. Det konstaterade Barbro Johansson, docent i etnologi och forskare vid Centrum för konsumtionsvetenskap, Handelshögskolan i Göteborg, under sitt seminarium ”Det västerländska barndomsbegreppet – hinder eller möjlighet för barns delaktighet?”.

– Barn är ett begrepp som kan fyllas med mycket innehåll, sade hon. Vi kan säga sådant som att tvååringar är på ett visst sätt och sexåringar på ett annat. Vi har olika förförståelse, helt enkelt. Men det är viktigt att vi också försöker möta barn som människor, som individer.

Dessvärre ställs barnet och dess förmodade egenskaper ofta i ett motsatsförhållande till vad det innebär att vara vuxen. Den vuxne förknippas med egenskaper som intellekt, ansvar, rationalitet och behärskning medan barnet förknippas med egenskaper som känslor, ansvarslöshet, irrationalitet och drifter.

– Det vi ser här är ett uttryck för maktordning. En generationsmaktordning som bygger på ålder, och som bland annat tar sig uttryck i att vuxna exotiserar och marginaliserar barndomen, sade Barbro Johansson.

– Liksom i alla andra maktordningar är också resursfördelningen ojämn mellan barn och vuxna. Det handlar bland annat om ekonomiska resurser, tillgång till det offentliga rummet och tolkningsföreträde.

Ingen är oberoende

I stället för att försöka avskilja barn från vuxna skulle vi kunna betrakta alla människor som ofullkomliga utvecklingsprojekt i en ständig lärandeprocess.

– Ingen är komplett eller oberoende. Vi är alla ihopkopplade och beroende av varandra. Det finns ju plats för utveckling, lek och ansvarslöshet även i vuxenvärlden.
Kanske skulle ett sådant förhållningssätt också kunna bidra till att öka delaktigheten bland barn och unga.

– Delaktighet bygger bland annat på deltagande, inflytande och dialog. Det handlar om att involvera barnet i en pågående process. Men det förutsätter att det finns en möjliggörande barndomssyn, en miljö där barnet upplever att det kan framföra sin uppfattning.