”För de flesta traumatiserade barn räcker en trygg vardag väldigt långt”
Fattigdom. Hemlöshet. Hålla distans. Inte utmärka sig för mycket. Vara på sin vakt och parera risker för att inte avslöja familjens hemlighet. Och ständig rädsla. Så ser vardagen ut för de barn som lever som papperslösa i vårt land.
Det visar en ny rapport som Henry Ascher, professor i folkhälsovetenskap, och Åsa Wahlström Smith, doktor i socialantropologi, presenterade på seminariet ”Bli inte hopplösa – Flyktingbarns vardagsstrategier i en papperslös situation”. Under ett och ett halvt år har de följt 19 barn i åldrarna 6–17 år. Samtliga lever som gömda efter att familjen fått avslag på sin asylansökan.
Många papperslösa barn har upplevt våld och traumatiska händelser. Trauma innebär kaos. Mardrömmar är vanligt. Liksom ångest, depression och fysiska besvär som ont i magen.
– Det är också typiskt att tilliten i grunden skadas. Man upplever tillvaron som oförutsägbar. Tappar sina nätverk och sociala relationer, berättar Henry Ascher.
Papperslösa barn har visserligen tillgång till vissa rättigheter som sjukvård och skola, men i praktiken blir det många inskränkningar. Farorna är många. Barnen har dessutom begränsad tillgång till skyddande faktorer som sociala nätverk, vilket påverkar deras hälsa och utveckling.
Vi får en inblick i 15-åriga Mehmeds liv. Han bor i ett rum tillsammans med fem familjemedlemmar. Hans sovplats är i garderoben, som han delar med sin bror. Det finns inget köksbord. Han kan inte ta med kompisar hem.
Så här uttrycker ett annat barn: ”Det värsta när man gör sig illa och måste åka till akuten är inte att behöva sy, utan att någon kommer att fråga om mitt personnummer.”
Hur hanterar då barnen en tillvaro i vardagen som innebär stor fara för dem?
Trots den höga stressnivån har barnen en utvecklad social förmåga. Och barnens styrkor genomsyrar studien, berättar Åsa Wahlström Smith.
– Deras strategier i den här svåra situationen är samtidigt förvånande och fascinerande.
Barnen visar stor handlingskraft. De är duktiga i skolan och undviker konflikter. Men pressen på barnen är stor och de mår ofta dåligt. Därför är det viktigt att återskapa trygghet, tillit och framtidshopp.
– Det behövs inga superspecialister. För de flesta traumatiserade barn räcker en trygg vardag väldigt långt, säger Henry Ascher.
Ta del av rapporten här.