Barns förmåga att beskriva smärta avgörande vid dom
Barn som inte beskriver smärta tillräckligt tydligt får inte med sig någon fällande dom när ofredande och misshandel prövas. Det visar en studie vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet, om barn som utsatts för våld inom familjen.
Anna Kaldal och Malou Andersson har på uppdrag av Barnrättighetsutredningen gjort en kartläggning av brottmålsavgöranden från tingsrätten, för att se vilket genomslag barnkonventionen getts i processen.
I studien har de undersökt om och i så fall hur barns rättigheter enligt barnkonventionen kommer till uttryck i brottmålsdomar. Materialet består av 120 tingsrättsavgöranden där man tittat på brotten misshandel och ofredande, delvis för att man ville hitta situationer med gärningar i gränslandet för vad en vårdnadshavare får lov att göra. I dessa 120 fall fanns totalt 152 barn.
– Det som överraskade oss mest var den stora friandefrekvensen, berättar Anna. Den var så hög som att i 46 procent av fallen meddelades en friande dom.
Skälen som angavs till de friande domarna var främst brister i bevisningen, att gärningen inte var styrkt, att man inte tyckte att förhöret var korrekt genomfört och att man ansåg barns berättelser inte bevisvärda. Skälen kunde också vara att man inte bedömde att gärningen var straffbar, att det saknades uppsåt att orsaka smärta eller att skada barnet. Man resonerade att handlingen hade gjorts i affekt eller för att markera gränser.
– I 21 av fallen hade föräldern helt eller delvis erkänt gärningen och beskrivit gärningen som motsvarar en brottslig gärning och ändå har man på något sätt ursäktat den här föräldern, säger Malou Andersson.
– Det blev ganska tydligt för oss att det var ganska allvarliga kränkningar det handlade om. Det fanns en allvarlig gärning och ett erkännande och ändå blev det en friande dom, vilket kanske är det mest slående.
För att det ska vara misshandel krävs antingen en kroppskada eller en smärta.
– Det vi såg var att barnets förmåga att beskriva smärta var avgörande för en fällande eller en friande dom. Antingen kunde inte barnet beskriva smärtan tillräckligt tydligt eller så hade inte föräldern uppsåt till smärta. Dessa två resonemang såg man i domarna, säger Anna Kaldal.
När domare intervjuades i studien syntes en tydlig skillnad mellan när domaren hade ett vuxenperspektiv eller ett barnperspektiv. Där en del förde fram att det kunde anses försvårande när handlingen begås mot ett barn, menade andra att föräldern har rätt att uppfostra sitt barn även om det innebär fysiskt våld.
Endast i ett fall kunde man se att barnets bästa fanns med i påföljdsbestämningen, och där inte dömt mamman till fängelse utan istället gett en villkorlig dom. Barnen hade särskilt tagit upp denna önskan i förhöret. Man kunde även se att de flesta barn hade blivit hörda. Däremot räckte det inte med barnets berättelser för en fällande dom. För detta krävdes stödbevisning.
Endast i tio av fallen hänvisas till agaförbudet, vilket också är förvånande då majoriteten av fallen faller inom aga.
– Mot bakgrund av vår rapport så föreslog Barnrättighetsutredningen ett nytt brott i brottsbalken där man lyfter bort smärtarekvisitet då det blir för svårt att föra resonemang bevisrättsligt och straffrättsligt, berättar Anna.
– Man måste också tänka på att med en ny bestämmelse så kommer fler föräldrar fällas för brott. Och då behöver vi också tänka över påföljderna och hur ska vi göra det bättre för barnen i slutändan, avslutar Malou.
Fakta om studien:
En kartläggning av barnens ålder vid gärningstillfället visade sig att den största gruppen var 7–10-åringar (49 stycken). De andra stora grupperna var 3–6 år (34 stycken) och 11–14 år (19 stycken). Det var ungefär lika många flickor (47 procent) som pojkar (53 procent). Men bland de tilltalande var det i fler fall pappan (63 procent) än mamman (37 procent) som stod tilltalad.