Lyssna, ta på allvar och agera!

DSC_0047I skolan blir Tim retad för att han är klumpig, han blir kallad blatte och det har hänt att han blivit slagen. På fotbollsträningen hamnar han ofta i bråk, och Tim tycker att tränaren är orättvis. Var går gränsen mellan trakasserier, kränkningar och diskriminering? Vem är ansvarig och vart kan man vända sig?

Catherine Johnsson från Barnombudsmannen leder en panel med representanter från flera sektorer i samhället för att reda ut de juridiska begreppen med utgångspunkt i historien om Tim. Frida Ahlsén, jurist från Barn- och elevombudet, menar att hon känner igen Tims historia i många av anmälningarna som de tar emot. Det handlar absolut om kränkande behandling. ”Skolan får inte undvika signaler om att en elev blir behandlade så här”, säger Frida.

Martin Mörk, chef för processenheten på Diskrimineringsombudsmannen, menar att Tim också är utsatt för diskriminering och påpekar att skolan även har ansvar att utreda sådant som hänt utanför skolan, om det finns en koppling. Till exempel om ett barn blivit utsatt av sina skolkamrater efter skoldagens slut. Han betonar också att skolan inte ska se de lagstadgade skyldigheterna som gränser för vad man får göra. Naturligtvis står det lärare och rektorer fritt att göra mer än vad de är skyldiga, för att se till att ett barn mår bra.

40 procent av de pojkar som Friends frågat i rapporten Mobbing inom idrotten uppger att de blivit utsatta för kränkningar inom idrotten. ”Det finns riktlinjer från Riksidrottsförbundet för hur det här ska hanteras, men vi måste också komma ihåg att barnkonvention gäller”, säger Lars Arrhenius, generalsekreterare på Friends.

Barnrättsbyrån träffar de barn som inte har föräldrar som kan eller vill hjälpa till att till exempel göra en anmälan om kränkningar i skolan. Ida Hellrup, jurist på Barnrättsbyrån, berättar att hennes arbete i stor utsträckning går ut på att förklara beslut från olika myndigheter och att hjälpa att hitta till rätt instans. Hon menar att systemen inte är barnanpassade, det förutsätts att det finns vuxna som för barnets talan.

När panelen avslutningsvis får frågan om konkreta förslag som kan förbättra rättssäkerheten för barn i sammanhanget nämndes både vikten av att göra barnkonventionen till lag, förebyggande insatser och förslag på lokala och oberoende instanser som kan föra barnets talan. Men det viktigaste kan var och en av oss göra, nämligen att lyssna på riktigt, ta det barnen berättar på allvar och agera.