I morgonsoffan: ”Ett arbete där man aldrig går i mål”
Det kan vara svårt att lyssna på barn i utsatta situationer, men ibland används detta som argument för att slippa lyssna. Det finns ett stort behov av mer kompetens i frågor som rör barn.
Det var två slutsatser från gårdagens konferens, som arrangörerna av Barnrättsdagarna tog upp under ett samtal i morgonsoffan på onsdagen. I soffan satt Fredrik Malmberg, Barnombudsmannen, Bodil Långberg från Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Jessica Jonsson, universitetslektor vid Barnrättsakademien.
Alla tre konstaterade att det måste ske en maktförskjutning för äkta delaktighet ska kunna skapas. Nu ligger fokus framför allt på att hitta metoder, anpassade till olika situationer och olika förutsättningar, samt en inriktning på ökad barnkompetens.
Kommuner granskar sin verksamhet
Bodil Långberg berättade om det utvecklingsprojekt som Stiftelsen Allmänna Barnhuset driver sedan ett par år tillbaka och där 30 kommuner deltar.
-Kommunerna granskar sin egen verksamhet för att se vad som kan förändras i syfte att öka barns delaktighet och för att vi bättre ska kunna ta hand om barns berättelser. I dag finns en mängd förslag. I exempelvis Västernorrland går man helt enkelt ut och frågar barn om vad de vet om socialtjänsten och hur de uppfattar den. Samtidigt ser man till att politikerna är med som mottagare av informationen som ett underlag för förändringsarbete.
Bodil Långberg konstaterade också att arbetet med ökad delaktighet måste börja med att vuxna samhällsrepresentanter förändrar såväl sitt beteende som de strukturer de arbetar i. Och det måste få ta tid.
-Det kräver chefer och politiker som ger oss handlingsutrymme. Det är många steg att gå, men det viktiga är att vi börjar.
Jessica Jonsson lyfte fram de posters som olika organisationer och kommuner ställt ut under Barnrättsdagarna. Där finns en mängd goda exempel, menade hon.
Ett ständigt pågående arbete
Från seminariet om ett rättsperspektiv på barns delaktighet ville Jessica Jonsson också ta med sig insikten om att barns delaktighet måste finnas med genom hela myndighetsprocessen. Så är det inte i dag.
-Frågan är hur länge vi måste vi vänta på det, påpekade Fredrik Malmberg, som konstaterade att det redan gått 25 år sedan Barnkonventionen ratificerades i Sverige.
Svaret är att det inte finns någon deadline.
-Går i mål gör man aldrig i ett sådant här arbete. Men inom ett år borde samtliga kommuner ha tagit fram bra information till barn. Ett exempel på hur man kan göra är Botkyrka kommun. Där harkommunen låtit barn berätta för andra barn vad socialtjänsten gör, sa Fredrik Malmberg.
Brist på stöd från ledningen
Moderatorn Martin Björgell ställde frågan vad som är det största motståndet mot förändring. Men Fredrik Malmberg tyckte att det var fel att tala om motstånd:
-Det finns en vilja, men man famlar efter metoder. Det kan också ha att göra med brist på stöd från ledningen – man får inte det mandat som behövs. I Barnombudsmannens pejlingsprojekt jobbar vi därför alltid direkt mot högsta ledningen i kommunerna. Och det är den som barn och unga kommunicerar med i slutänden av projektet.
Bodil Långberg återkom till den viktiga frågan om hur man ska arbeta och refererade till vad ett av barnen i gårdagens film sa: Låt oss barn prata färdigt! Och ni ska lyssna färdigt!
-Det låter enkelt, men är väldigt viktigt, sa Bodil Långberg.
Till slut en uppmaning från arrangörerna: Ta med er det som ni hört och diskuterat de här dagarna, sätt er ner med er arbetsgrupp på jobbet och ställ frågan – hur kan vi göra för att öka barns delaktighet?