Osäkerhet kring hur en anmälan ska göras

På seminariet ” Anmälan till socialtjänsten – möjligheter och omöjligheter” diskuterades anmälningsskyldigheten och varför inte fler anmälningar görs till socialtjänsten om att ett barn riskerar att fara illa.

Marie Köhler inledde med att presentera hur få anmälningar som görs av barnhälsovården till socialtjänsten. Hon radade upp flera orsaker till att så få anmälningar görs, bland annat: osäkerhet, oro att förlora kontakten med föräldrarna, rädsla, bristande samverkan, uppgivenhet på grund av tidigare erfarenhet samt en oklarhet om anmälan är till barnets bästa.

Björn Tingberg berättade att det finns forskning som visar att mycket av oron ofta är obefogad; både risken att förlora kontakten med familjen och att själv utsättas för hot när man gör en anmälan är liten.

Björn Tingberg tog upp att det ofta råder en osäkerhet kring om ens oro är tillräckligt stark för att göra en anmälan. Björn menar att om oron går att formulera, och det inte bara är en magkänsla, så är det starkt nog för att anmäla. Genom att prata med en kollega kan man ofta formulera sin oro. Det är också viktigt att poängtera att lagen är formulerad så att man ska anmäla när man känner en oro, man måste alltså inte veta om barnet faktiskt far illa.

En kvinna från socialtjänsten tipsar:

– Man kan alltid ringa socialtjänsten och diskutera ett anonymt ärende om man är osäker.

Flera önskar återkoppling från socialtjänsten när en anmälan har gjorts. En viktig punkt som togs upp är att sekretessen mellan socialtjänsten och vården upphör om det är till gagn för barnet och att socialtjänsten därmed har en möjlighet att återkoppla till en vårdgivare som har gjort en anmälan. Få känner dock till denna paragraf. Maria Eriksson från Socialstyrelsen tipsade om en ny rapport ”Barn som avlidit av brott”, där paragrafen beskrivs på ett lättfattligt sätt.

Björn tog även upp att socialtjänsten ibland accepterar våld genom att inte göra en polisanmälan eftersom man är rädd att polisanmälan kan störa kontakten med familjen och behandlingen.

– En anledning till att socialtjänsten inte alltid polisanmäler är de långa handläggningstiderna inom rättsväsendet och att så få gärningsmän blir dömda, sa en man från socialtjänsten.

En annan påpekade att relationen till föräldrarna är viktig eftersom socialtjänstens arbete i många fall bygger på frivillighet.

Björn besvarade detta med att det är viktigt att berätta för barnet om man väljer att inte anmäla.

– Annars sviker vi barnet genom att de kan uppfatta att vi inte reagerar.

Det finns heller inget som tyder på att en polisanmälan skulle störa en behandling.

På seminariet var alla eniga om att för att förstå varandras professioner krävs samverkan mellan till exempel socialtjänst, skola, vården och rättsväsendet. Det poängterades också att alla har ett personligt ansvar att anmäla, det går inte att delegera anmälningsskyldigheten till sin chef eller att tro att någon annan redan har sett och anmält våldet.