Ge oss makt över våra liv!

Kollektiva bestraffningar, maktlöshet och vuxna som inte lyssnar. Tre ungdomar berättade med inlevelse och eftertryck om sina erfarenheter från HVB när barnrättsdagarna i Örebro öppnade den 8 mars. Och de hade en hel del goda råd att ge vuxenvärlden.

De tre som stod på scenen den här dagen hade tidigare deltagit i en grupp ungdomar som uppvaktat Maria Larsson, barn- och äldreminister, samt regeringsledamöter och socialtjänstpersonal. Det var positivt:

-Jag hade inte så stora förväntningar, men Maria Larsson lyssnade faktiskt. Man såg att hon tog till sig vad vi berättade, sa Petter, 17 år.

Kränkande erfarenheter

De tre hade var sin historia att berätta, men med gemensamma nämnare. Det handlar om ungdomar som i en svår livssituation blir bemötta på ett sätt många av dem upplever som kränkande och fel. Och det handlar om en socialtjänst som hellre läser journaler och lyssnar på HVB-personal än tar sig tid att prata med ungdomarna själva.

-Det ger en felaktig bild av vilka vi är. Det som står i journalerna kanske inte gäller i dag. Och personalen reagerar på fel saker, som utseende, vilka kompisar man har eller vilken musik man lyssnar på, sa Cecilia, 15.

-Det händer att ungdomar blir inlåsta – trots att det är olagligt. Mobiltelefoner tas i beslag. Förbud mot att träffa familj eller vänner i helgen vid för sen ankomst. Polisgrepp på ungdomar som ”tjafsat”. Indragen veckopeng vid smärre förseelser. Och olika regler för pojkar och flickor:
-Är man tjej ska man jobba mycket mer i hushållet. Och man får inte röka. Killar kommer också undan med mycket mer, berättade Cecilia.

Lyssnar inte på ungdomarna

Annika, 15, försökte få socialtjänsten att lyssna när hon behövde hjälp med att flytta hemifrån där situationen var ohållbar.

-De säger alltid att de lyssnar, men de visar ryggen. Man kan säga hur man har det hemma, de nickar men gör ingenting åt saken. Jag var tvungen att göra grova saker för att få flytta hemifrån. Så långt ska de inte behöva gå.

Hon betonade flera gånger vikten av att socialtjänsten och HVB-personal tar sig tid att lyssna. De måste också respektera ungdomarna som individer, inte som ”jobb som måste skötas”.
-Vi har rätt till en egen stil, identitet och vilja. Vi vill medverka i vår egen utveckling. De fattar beslut bakom vår rygg, och därför blir besluten ofta fel eftersom de inte känner oss. Men det är vi som får ta konsekvenserna.

Flera goda råd

De tre gav också några goda råd till socialtjänst och HVB:

• Hota inte med indragen veckopeng, inlåsning eller annat om man kommer litet för sent.
• Hota framför allt inte med att man inte får träffa sin familj eller vänner.
• Döm oss inte utifrån journaler eller vad socialtjänsten säger. Lär känna oss istället.
• Man ska ha rätt byta hem om man inte trivs eller om man känner sig utsatt på grund av andra.
• Möjlighet att stanna uppe eller vara ute längre på kvällarna
• Favorisera inga barn eller grupper, samma regler ska gälla för alla

Vill medverka i vårdplan

Slutligen: På ett bra behandlingshem har personalen gärna en bakgrund som liknar ungdomarnas egen – det skulle skapa större förståelse för deras problem. Den som inte är anställd eller har lämplig utbildning ska inte jobba på HVB. Mindre pappersarbete och mer tid för att umgås med ungdomar. Var och en ska få delta i utformningen av vårdplan och regler för boende.

Varannan månad ska ungdomarna få möjlighet att utvärdera socialsekreterare och personal, självfallet anonymt.

Annika avslutade:

-Förstå roten till våra problem. Gå inte bara på journaler. Låt oss lösa problemen tillsammans. Vi vill ha hjälp med att styra våra liv, inte få dem styrda. Annars lär man sig ingenting. Och vi är alla olika. Döm inte mig för vad jag gjort, det gör jag själv.