3b

Lokal: Lars Lerin

Tid: 09:35 – 10:05

Våld i ungas parrelationer – förekomst, riskfaktorer och hälsa

Ålder: 13-18
Övergripande

Föreläsare: Stiftelsen Allmänna Barnhuset: Carolina Jernbro, Karlstads universitet och Åsa Landberg Marie Cederschiöld högskola

Sammanfattning: Föreläsningen handlar om våld i ungas parrelationer – hur vanligt det är, vilka som är de främsta riskfaktorerna och hur våldsutsattheten påverkar barns hälsa och skolprestation. Resultaten bygger på den senaste kartläggningen om våld mot barn, där 5 820 elever i årskurs nio svarade på frågor om utsatthet för olika former av våld under hela uppväxten i en anonym webbenkät. Resultaten visar att allför många barn utsätts för våld i parrelation och att barn som anhöriga är en särskild riskgrupp för denna typ av våld.

Beskrivning: Alla barn har rätt till en uppväxt fri från våld. I Barnkonventionen, som har inkorporerats i svensk lagstiftning, tydliggörs att alla barn har samma rättigheter och att ingen får diskrimineras. Alla barn ska skyddas mot alla former av våld inklusive alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp.

Presentationen bygger på resultat från en fördjupningsrapport om våld i ungas parrelationer; ett samarbete mellan Jämställdhetsmyndigheten och Stiftelsen Allmänna Barnhuset. Syftet med rapporten var att beskriva i vilken utsträckning ungdomar upplevt våld i parrelation och hur det skiljde sig mellan könen. Syftet var också att beskriva viktiga riskfaktorer för våld i ungas parrelationer och hur våldet påverkar hälsa och skolprestation.

Stiftelsen Allmänna Barnhuset har vid flera tillfällen på uppdrag av regeringen genomfört nationella kartläggningar av våld mot barn i Sverige tillsammans med bland annat forskare från Karlstads universitet. Under våren 2022 gjordes den senaste nationella kartläggningen, där 5 820 elever i årskurs nio på 149 slumpmässigt utvalda grundskolor svarade på frågor om utsatthet för våld under hela uppväxten i en anonym webbenkät. Enkäten innehöll frågor om elevernas bakgrund, hälsa, utsatthet för olika former av våld från vuxna och jämnåriga samt hedersrelaterat förtryck. Resultaten i rapporten bygger på data från denna kartläggning.

Nästan var tredje ungdom (31 %) som dejtat eller haft en relation hade varit utsatta för någon form av våld i relationen. Den vanligaste formen av våld, oavsett kön, var digitalt psykiskt våld, följt av psykiskt våld. Var tionde ungdom uppgav att de varit utsatta för sexuellt våld av en partner. Åtta procent av ungdomarna hade varit utsatta för någon form av fysiskt våld vid något tillfälle. Flickor och icke-binära var utsatta för alla former av våld i större utsträckning än pojkar. De största könsskillnaderna gällde sexuellt våld som var fyra gånger så vanligt bland flickor och icke-binära i jämförelse med pojkar.

Förutom kön fanns flera andra riskfaktorer. Ungdomar med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf) hade en ökad risk att utsättas i jämförelse med de som inte hade en npf (OR 1,80; p<0,001). Ungdomar som lever med föräldrar med missbruksproblem, psykisk sjukdom, suicid eller kriminalitet hade också en ökad risk att utsättas (OR 2,09; p<0,001) samt ungdomar som utsatts för våld av sina föräldrar (OR 2,42; p<0,001) i jämförelse med övriga.

Ungdomar som varit utsatta för våld i parrelation rapporterade självskadebeteende, suicidtankar och suicidförsök i betydligt högre grad än icke-utsatta.

Anknytning till barnkonventionen och årets tema: Föreläsningen baseras på flera artiklar från barnkonventionen; framförallt artikel 19 som tydliggör att alla barn ska skyddas mot alla former av våld och artikel 34 som handlar om att barn ska skyddas mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. Föreläsningen passar också årets tema då barn som växer upp med föräldrar med missbruk, psykisk sjukdom eller kriminalitet har en ökad risk att utsättas för våld i parrelation.

 

Tid:10:05 – 10:35

Förbättra riskbedömningar och riskhantering vid våld i nära relationer med barns perspektiv

Åldersövergripande arbete
Förälder har utsatt barnet eller annan för våld

Föreläsare: Martina Vikander, Örebro universitet

Sammanfattning: Riskbedömningar fokuserar på det vuxna offret och bortser ofta från barns risk att utsättas för våld i nära relationer. Denna studie syftar till att utforska vilka risk-, sårbarhets- och skyddsfaktorer som kan identifieras i polisförhör med barn som utsatts för barnfridsbrott och hur dessa kan påverka tilltänka riskhanteringsinsatser. Barnen själva rapporterade flertalet faktorer som bör beaktas eftersom dessa kan påverka familjens möjlighet att tacka ja till vissa insatser.

Beskrivning: Effektiva riskhanterings strategier för personer som upplevt våld i nära relationer kräver en adekvat riskbedömning. Medan riskbedömningar vanligtvis fokuserar på det vuxna offret, bortser man ofta från barns risk att utsättas för sådant våld. Barns rättigheter vid våld i nära relationer framkommer tydligt i både Barnkonventionen och Istanbulkonventionen. I Istanbulkonventionen fastslås att barn måste erkännas som offer och ha rätt till skydd och stöd från staten. Dessutom måste deras rättigheter och behov beaktas när skyddsinsatser erbjuds deras föräldrar. Barnkonventionen slår också fast att barn har rätt till skydd, att bli hörda och att vara involverade i beslut som påverkar dem, med hänsyn till deras ålder och mognadsnivå.

Denna studie syftar till att utforska vilka risk-, sårbarhets- och skyddsfaktorer som kan identifieras i polisförhör med barn som utsatts för barnfridsbrott och hur dessa kan påverka risken för nytt våld och eventuella riskhanteringsinsatser. Empirin består av dokumenterade polisförhör med 41 barn som analyserades genom en kvalitativ latent innehållsanalys.

Resultaten visar att barn själva rapporterade flertalet faktorer (se tabell 1) som bör beaktas vid hanteringen av risken för våld mot deras förälder eftersom dessa kan påverka förälderns möjlighet att tacka ja till vissa insatser. Dessutom visar studien att det finns behov av en separat riskhanteringsplan för att tillgodose barnens behov och skydda dem från ytterligare utsatthet. Den direkta kommunikationen med barnen är avgörande för att kunna identifiera flera av dessa faktorer som är unika för dem. Resultatet betonar vikten av att inkludera deras perspektiv i riskbedömningar för våld i nära relationer och utforma riskhanteringen utifrån familjen som helhet. Att barns rättigheter beaktas och säkras kan således vara avgörande för att familjen ska kunna tillgodogöra sig de insatser som erbjuds i syfte att skydda barnets förälder och barnet själv från våld. Denna studie visar också att polisförhören möjliggör för barnen att berätta om sin situation och många av barnen ger detaljerade och omfattade svar, ibland även utan att få specifika frågor om det. Utformningen av förhören kan dock påverka vilken information som barnen delar med sig av. I flera av förhören ställdes inga frågor om tidigare utsatthet utan endast om den särskilda våldshändelsen som ledde till att polisanmälan upprättades. Mer strukturerade förhör skulle kunna innebära att information som är av vikt inte missas på grund av att frågor om det inte ställs. Polisen har också ett ansvar att arbeta för att förebygga nya brott mot brottsoffer, även i de fall de är barn.

Anknytning till barnkonventionen och årets tema: Barns rättigheter vid våld i nära relationer är tydligt framskrivna i såväl Istanbulkonventionen som barnkonventionen. Barn har rätt att skyddas från våld, komma till tals och ska tas i beaktande när riskhanteringsinsatser riktas till den våldsutsatta föräldern. Trots detta framkommer inte faktorer som rör barnen specifikt i de riskbedömningsinstrument som används av polisen (SARA) eller socialtjänsten (FREDA). Denna studie visar vikten av att respektera barns rättigheter när professionella tillsätter riskhanteringsinsatser.