4f: Rätten att leva med sin familj – gäller den alla?

Hårdare lag ökar oro bland traumatiserade barn

Att få leva med sin familj är långt ifrån givet om du just har kommit till Sverige. För ett barn som dessutom gått igenom ett trauma blir situationen i Sverige än mer otrygg.

Alexandra Segenstedt, sakkunnig och migrationsrättsjurist på Svenska Röda Korset, höll i samtalet om rätten att leva med sin familj. Röda Korset jobbar med familjeåterförening över hela världen. Det är också en brinnande fråga nationellt.

Den givna frågan var: Finns den rätten?

– Ja, rätten att leva med sin familj finns, men kruxet är att det inte finns en rätt att bestämma var man ska bo, menar Louise Dane, doktorand i migrations- och barnrätt vid Stockholms universitet.
Louise Dane är starkt kritisk mot den tillfälliga lagen om uppehållstillstånd som begränsar rätten till anhöriginvandring. Bara personer med flyktingstatus, som beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd, ska ha rätt till familjeåterförening. Då gäller bara make, maka, sambo eller barn. Alltså inte barn över 18 år eller föräldrar till vuxna barn.

De som inte bedöms som flyktingar, ungefär hälften av de sökande varav många syrier, har inte rätt att ta hit sin familj.

Isabel Petrini är leg. psykolog och jobbar vid Röda Korsets Behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Uppsala. Hon ser direkta konsekvenser av lagändringen i sitt dagliga arbete.

– Vi märker en stor förändring med den nya lagen: det finns en stor hopplöshet bland patienterna. De flesta får inte stanna. Och om de får stanna så är det bara tillfälligt. Känslan av att hamna i limbo här i Sverige kan upplevas som ett nytt övergrepp, att man återigen är maktlös och inte kan styra över sitt liv.
Hon berättar att patienterna under de senaste åren varit nästan uteslutande pojkar. För ett barn som upplevt trauma betyder familjen jättemycket. Familjen är också viktig för att behandlingen ska gå framåt.
Isabel Petrini lyfte ett exempel:

– Om jag jobbar med en pojke som efter flykten över Medelhavet blivit väldigt rädd för vatten, då är det väldigt viktigt att vi får ha med föräldrarna som kan stötta och vara delaktiga i behandlingen. Men ofta finns inte den omsorgspersonen här i dag. Oron för vad som hänt familjen, eller var de är, sliter också oerhört på barnen. I en sådan situation är det svårt att fokusera på något annat än oron för familjen.
Oron gör det därmed svårt för Isabel och hennes kolleger att behandla det som egentligen ska behandlas – trauma som ligger längre bak i tiden.

– Vi jobbar mer med akut stress nu än tidigare då vi arbetade mer med den posttraumatiska stressen.

Ladda ner presentationen