Traumabehandling i praktiken

Ett sexuellt övergrepp innebär en enorm kränkning av integriteten. Hur förhindrar man att ett barn fastnar i offerrollen? Hur gör man på bup när ett barn ”behöver prata med någon”?

Lovisa Bonerfält, psykolog, arbetar inom barn- och ungdomspsykiatrin i Örebro och har stor erfarenhet av krisomhändertaganden av barn, ungdomar och deras familjer vid avslöjanden om sexuella övergrepp, men också de som har behov av traumabehandling.

– Minnesbilder från trauman är vanligt, minnen som väcker ångest, rädsla och skam. Därför är det vanligt att barnen undviker de här känslorna, menar Lovisa Bonerfält.

Tydlighet skapar trygghet

– Jag börjar alltid med att berätta om vem jag är och förklara varför barnet är där ”du är här för att du har varit med om svåra saker, och jag är en person som är bra på att hjälpa personer som har varit med om svåra saker”. Och jag är också tydlig med vad jag kommer göra ”jag kommer inte be dig att berätta om det svåra som din pappa gjorde mot dig”, säger Lovisa Bonerfält.

– Men det är också viktigt att berätta vad jag vet, och våga säga alla ord för de berättar ingenting som inte mottagaren tål. Jag brukar säga att ”jag vet att du bor hemma, men att du fick flytta, och jag vet att din pappa har slickat dig på snippan”. Jag stämmer också av kontakten hela tiden – är barnet med?, säger Bonerfält.

Lära sig förstå kroppen

Långsamt närmar man sig det svåra, det måste få ta tid. Det är ingenting man gör på femton gånger. Det första steget är att de lär sig förstå och tolka sina kroppar och sin autonomi. För dessa barn har världen ofta fått en annan innebörd, från att tidigare ha varit full av möjligheter blir den nu hotfull och farlig. Bonerfält visar tydligt på scenen hur hon gör. Hjärnans egen kopplingscentral, Thalamus, gestaltas av Kanin i Nalle Puh. Minnen, tänkande och språk finns i Cortex, vår kropps egen Ior, menar Bonerfält och avslutar med att gestalta Amygdalan, som är ett slags centrum för känslostyrda reaktioner, med Nasse som oroar sig och agerar före han tänker.

– Jag brukar berätta om det här så att de förstår att deras kroppar och hjärnor fungerar precis som de ska. Jag förklarar att om något riktigt farligt händer, då skickar Kanin signaler direkt till Nasse, utan att gå via Ior, säger Bonerfelt.

– Genom Amygdalans reaktioner lär sig barnen undvika att tänka på traumat och det som kan kopplas till det, man kan också bli rädd för sina egna känslor. Det skapar ofta begränsningar i skolan, på fritiden och i hemmiljön och en vanlig konsekvens är att barnen känner sig odugliga när de inte klarar saker som andra barn gör, säger hon.

Ett tips hon har är att använda sig av en pulsklocka, då kan barnen upptäcka att de kan återta kontrollen av kroppen på ett sunt sätt. Hon brukar ofta gunga med dem eller använda sig av rytmik och musik, det lugnar och ger ofta en positiv känsla av kontroll.

Att närma sig det svåra

– När det här steget är uppfyllt och barnet känner sig tryggt, då går vi in och bearbetar själva traumaberättelsen, det kan vara genom att rita eller prata om det svåra, säger Lovisa Bonerfält.

Tydlighet och ärlighet är det viktigaste – hela vägen.

– Jag brukar säga att ”jag kan inte ta bort det jobbiga och svåra som har hänt, men just nu i den här stunden finns jag här och jag vill dela det här jobbiga med dig för du är viktig och värdefull och betyder så mycket” och sist men inte minst, om det blir fel – be om förlåtelse, säger hon.