Så berättar barnen själva

Många barn och unga känner sig oerhört ensamma, har svårt att be om och ta emot hjälp och kan i värsta fall hamna i självdestruktivt beteende. I en rapport från BRIS, Barnens rätt i samhället, berättar de själva om hur det känns.

Rapporten togs fram 2012 i samarbete med Linköpings universitet och presenterades på Barnrättsdagarna av Ulrika Eriksson från BRIS. Den bygger på 1 530 anonyma mail och chattkontakter med BRIS, där barn och unga med egna ord berättar om sin psykiska ohälsa.

Totalt har BRIS omkring 30 000 stödjande kontakter varje år, där 95 procent är flickor och övriga fem procent är pojkar, alla i åldern 14-15 år.

Gemensamma upplevelser

– Det som slår en när man läser rapporten är att många killar beskriver att de är oerhört ensamma och att detta är en övermäktig känsla, trots att det finns vuxna och kompisar omkring en, sa Ulrika Eriksson.

Flera andra gemensamma upplevelser lyser igenom:

Egna diagnoser

Barn och unga ställer ofta sina egna diagnoser, jämför med varandra och testar sig själva på nätet. Allt för att hitta ett fack att passa in i. De resonerar med varandra om olika symptom och vill hitta förklaringsmodeller. Visst finns kompisar omkring, men ingen som förstår hur man egentligen mår.

Upplevelsen av att vuxna sviker

De unga beskriver sina möten med vuxna i skolan, på fritidsgården och i hemmet. ”Det blev inte som jag hade hoppats på”, säger flera av dem. Mötet rinner ut i sanden, och man förstår inte varför det inte blev något mer. Varför följer den vuxne inte upp kontakten? Och vad pratar de vuxna om bakom ens rygg?

Oro för att föräldrarna ska få veta

Många unga frågar BRIS vad som ska hända om föräldrar får reda på det. Det kan finnas rädsla för stryk eller upplevelsen att det drabbar andra. ”Om jag berättar, hur blir det då för andra? Min pappa som inte har ett jobb, mamma som är stressad och syskonen som är jättejobbiga”.  Skam och skuldkänslor stänger dörren mellan det som finns inne i en och det som finns utanför.

Självskadebeteende

Flera berättelser handlar om att inte vilja leva.  Man kanske har gjort ett, två eller till och med tre försök.  ”Jag mådde dåligt innan, ingen förstod mig. Nu gjorde jag detta, men ingen vuxen ser mig ändå.”

”Jag skär mig för att göra livet lättare men det blir ju bara sämre. Men det är enda vägen att få ut det jag känner.”

Saknar bra relationer

Att kunna berätta kräver att man har en bra, stabil relation. Men många barn och unga saknar goda relationer, de vet inte vad en god relation är. Då är det svårt att känna tillit. Inom vården kan de ofta få möta nya vuxna som av olika orsaker kommer och går, vilket gör att det saknas kontinuitet i hjälpen.

Att bli ifrågasatt

Att inte bli trodd eller tagen på allvar är också en orsak till varför man inte berättar.  Man vill inte bli utsatt för det igen.  ”Det värsta som skulle hända är att ingen förstår när jag berättar”. Det kan också vara väldigt svårt att berätta om vad som har hänt, till exempel sexuella övergrepp. Detsamma gäller den som blir slagen och mobbad: ”Berättar jag blir det bara värre”. Den finns också barn som blir psykiskt misshandlade av sina föräldrar som utåt sett är oerhört trevliga och välfungerande. Hur berättar man det?

”Det krävs respekt och tålamod”

Ulrika Eriksson ställde avslutningsvis frågan vad vi kan lära av barnens berättelse.
– Vi vuxna måste fundera på varför de unga inte kan berätta för oss. Vi måste sätta oss på barnet stol, med barnets glasögon, och försöka reda ut vad vi kan göra för att förbättra samverkan och hur vi ska hänga med i svängarna för att göra samtal möjliga. Vad som krävs är respektfullt bemötande, tålamod och tid. Det vet vi, men det är ändå en bra bit kvar att gå.