5a Barns jämlika villkor, etik och historik

 Våra barn – och ”de andra”. Om diskriminering i vetenskapens namn

Med historiska nedslag, reflektioner utifrån vår samtid samtalade Henry Ascher, barnläkare och professor i folkhälsovetenskap och Lars H Gustafsson, barnläkare och författare, docent i socialmedicin, kring mänskliga rättigheter, vetenskap och civilkurage.

Vid seminariet syntes ingen power-point, projektorn var nedsläckt. Här fördes istället ett eftertänksamt och lågmält samtal mellan två ödmjuka forskare och läkare. Den ena vars föräldrar flytt undan nazismen, den andra med studier i medicin från 60-talet bedrivna i Uppsala i samma lokaler som bara några år tidigare inhyste Statens institut för rasbiologi.

Henry Ascher berättade om en utställning i Berlin som skildrade barnläkarens roll i nazityskland. Om hur en nation som Tyskland som varit ledande inom kultur, vetenskap och forskning kunde rättfärdiga horribla experiment på barn och där många barn avled under barnläkarnas översyn. Tillsammans reflekterade de över att varje litet steg säkert föreföll rimligt och övertänkt, men att varje steg kan innebära att vad som anses normalt förskjuts – och plötsligt har världen blivit en helt annan plats.

Att klassificera människor ser vi rättfärdigas med vetenskaplig argumentation. Vi har sett det historiskt i hur samer behandlats, beskriver Lars H Gustavsson eller idag med åldersbestämningen av ensamkommande där nu nära 12 000 unga blivit utsatta för mätningar. Här finns ett oroande tänkande kring ”vi-och dom”.

– Vad gör det med en människa när någon tar sig rätten till att beskriva en? Man låstes in i dessa beskrivningar, betonar Lars H Gustavsson. Att tala om för människor vilka de är om de inte bett om, det är ett maktutövande.

Idag är universitetets viktigaste roll att föra vetenskapliga samtal. Tillsammans behöver vi hjälpas åt med att få syn på vilka som är ”de andra”. Där är vi hjälpta av mänskliga rättigheter. För demokrati och vetenskap är en nödvändig grund, men det räcker inte resonerar de båda forskarna.

Henry Ascher påminde om att Lissabondeklarationen hjälper läkare att förstå att deras uppgift är att bevaka patienternas rättigheter. Om rättigheterna kringskärs, är det läkarens skyldighet att agera. Det är det som är yrkesetik, och yrkesetiska principer finns i våra yrkeskårer. Det är bra och viktigt att vi har som stöd, för vi måste ingripa direkt när rättigheterna kränks. Men vi behöver varandra för att se detta, och dessutom civilkurage. Lydnadens bekvämlighet riskerar att låsa fast oss.

Vid seminariets slut dök ett förslag upp i publiken. Starta en podd – vi vill höra mer.