Vad är bäst för barnet vid vård enligt LVU på särskilda ungdomshem?
Michael Tärnfalk, fil dr, lektor i socialt arbete, socionom och f.d. socialsekreterare. Stockholms universitet, Socialhögskolan. Barnets bästa är ett centralt begrepp i barnkonventionen och i många lagar som rör vård och behandling av barn och unga. Att avgöra vad som är barnets bästa är en utmaning både för forskare och praktiker.
Michael Tärnfalk gjorde en genomgång av hur begreppet används i föräldrabalken, socialtjänstlagen och LVU. Därefter redogjorde han för de olika perspektiv som kan komma till användning när man ska avgöra vad som är barnets bästa: det objektiva (forskning och relevant erfarenhet), det subjektiva (lyssna till barnet), det behovsorienterade och det kompetensorienterade.
Alla bör vägas samman i en fullständig analys av vad som är bäst för barnet, vilken behandling som ska väljas i en given situation.
Men att göra detta är en oerhört krävande uppgift för en enskild socialsekreterare, konstaterade han. Inte minst är det svårt att hålla sig á jour med aktuell forskning och att bedöma vilken forskning som har tillräcklig kvalitet, och som går att lita på. Trenderna inom forskningen har svängt de senaste 40 åren, från en attityd att ingen behandling egentligen hjälper, till att vissa nog ändå gör det, och den nuvarande inställningen som kännetecknas av viss behandlingsoptimism.
Metaanalyser där man gör sammanställningar av en mängd forskningsresultat ger fog för att anta t ex att familjebaserade behandlingar, liksom KBT-behandling har liten till medelstor effekt, medan t ex äventyrsprogram, kontaktpersoner och medling har liten effekt och militärliknande läger ingen påvisbar effekt. Avskräckande insatser har ingen effekt och kan till och med vara kontraproduktivt.
De stora utmaningarna framöver är hur man kan dokumentera och ta vara på socialsekreterarnas erfarenheter av vad som fungerar och hur socialarbetare kan få tillgång till och tillgodogöra sig forskningsresultaten.
Möten och forum för kunskapsöverföring mellan forskare och praktiker behöver skapas, ansåg Michael Tärnfalk. Han uttalade också viss kritik mot dagens socionomutbildning, som han anser är för kort och för generell för att förbereda för de situationer socionomerna möter i sin yrkesverksamhet.