”Min pappa har fått ett nytt barn. Kan jag få en ny pappa då?”

I separerade familjer där våld förekommit ställs umgänget mellan den våldsutövande föräldern och barnet på sin spets. Dels har barnet rätt till kontakt med sin förälder och dels har barnet rätt till skydd från våld och till god utveckling och hälsa.

Anna Forssell, doktorand och adjunkt, leder ett avhandlingsprojekt vid Örebro universitet kring pappa-barnrelationen i familjer där pappan varit våldsam mot mamman. Avhandlingen är klar först vid årsskiftet, men deltagarna på årets Barnrättsdagar fick under två fullsatta seminarier ta del av resultaten så här långt.

– Att uppleva våld i familjen vet vi får konsekvenser för barn, säger Anna Forssell. De kan vara både psykiska och fysiska och ofta får barn en förändrad världsuppfattning och kognitiva ”felmeddelanden” som att våld är okej för att lösa konflikter.

Våldet som pappan utövar behöver inte vara långvarigt eller återkommande för att få dessa konsekvenser. Det kan räcka med att pappa misshandlar mamma en gång för att övriga familjen ska anpassa sig efter hans vilja för att slippa vara med om det igen. Oavsett blir våldet barnets problem.

– Som barn kan du inte sluta i familjen som du kan göra i ett fotbollslag där du eller något annat barn blir illa behandlat. Familjen är en miljö du inte kan fly från och där det skydd som en familj kan innebära inte finns. Du har inte heller någon att prata med, för vem ska du välja? Mamma som är rädd och ledsen eller pappa som är arg och skrämmande?

Separation löser inte alla problem

Även om föräldrarna separerar upphör oftast inte våldet. Gemensamma barn ökar risken för fortsatt våld mot mamman och genom barnet kan pappan fortsätta att ha makt över mamman. I projektet som Anna leder har 75 procent av barnen haft fortsatt umgänge med sin våldsutövande pappa. Trots att ingen positiv pappa-effekt har kunnat påvisas bland barnen i studien som haft fortsatt umgänge efter separationen.

Anledningarna till att umgänget fortsätter oavsett hur barnet mår menar Anna beror på flera saker, bland annat:

  • Risken för att barnet tar skada vägs upp av fördelarna med att ha fortsatt kontakt. Förklaringar som ”våldet är inte så farligt” och ”det var bara en gång” har legat till grund i en del av de bedömningar som studien tittat på. Man tänker att barnet kommer att tjäna på att ha haft en pappakontakt när han eller hon är vuxen.
  • Hur samhället ser på manliga föräldrar. I mångas ögon är pappornas roll fortfarande mer av en medhjälpare i föräldraskapet och ses som duktiga när de tar hand om sina barn. Normen att pojkar är bråkigare än flickor lever vidare i en del barns föreställning om att en pappa är tillräckligt bra om han inte slåss.
  • Jämställda föräldraideal. Som kontrast till ”den duktiga pappan” står önskan om att vara jämställda bland nutidens föräldrar. En pappa ska kämpa för fortsatt kontakt, gemensam vårdnad och umgänge för att ses som en bra pappa. En mamma som säger nej till umgänge med hänsyn till barnet riskerar att ses som en dålig mamma som avviker från idealet.
  • Socialtjänstens ansvar att skydda barn och mammor. Istället för att som idag fokusera på mamma och barn bör fokus skiftas och en järnring slås kring pappan, som i det engelska projektet caring dads

Det finns inga enkla svar

Om det bästa för barnet är att ha fortsatt kontakt med sin våldsutövande pappa eller inte finns inget entydigt svar på. Det varierar. Men, säger Anna, umgänget måste vara barnorienterat, barnvänligt och barnanpassat – man måste hålla barnets takt. Kraven på den våldsutövande föräldern måste öka.

– Pappa måste bevisa att han inte är skrämmande, utan tillför något positivt för barnets välmående, säger Anna. De barn och unga vi har intervjuat vill att pappa ska vara snäll och nykter. De vill ha en pappa som alla andra barn. Bara inte den pappa de har.

I studien ingår 175 barn. Den biologiska pappan har varit förövare i alla dessa barns berättelser.