Maria Larssons tal i sin helhet

Jag får tacka för möjligheten att vara här. Det är så glädjande att se att så många möter upp år efter år. Många konferenser om barn genomförs utan barn så jag är särskilt glad att ni barn och ungdomar är här. Barn har rättigheter. Och de är beroende av att det finns vuxna som förstår sina skyldigheter. Föräldrar, lärare, fritidsledare, tränare, politiker, myndighetschefer, forskare.

Vi ser nästan dagligen hur vuxnas behov kommer före. Vi ser att barn far illa i Sverige på grund av okunskap, rädsla, lathet eller att personer som borde ta ansvar inte gör det. Unicef hade en kampanj i höstas där man bad människor skicka in de undanflykter som används för att inte respektera barns rättigheter. Under Barnrättsdagarna får vi slipa ”barnglasögonen” så att vi blir lite mer skarpsynta.

Barn har rätt att framföra sina egna åsikter i frågor som berör dem. Den rätten är absolut. Barnkonventionen är tydlig på den punkten. Trots att konventionen snart funnits i 25 år är den här absoluta rättigheten att komma till tals fortfarande en av utmaningarna. Mycket har förstås hänt på 25 år om vi skulle blicka tillbaka. Och på de områden där vi har tagit steg framåt kanske utmaningen ligger i att finna rätt metoder för att barn ska känna att deras åsikter efterfrågas, att de bemöts med respekt, att de får vara en del av underlaget för lösningarna. Det kan handla om socialtjänsten, hälso- och sjukvården, skolan och rättsväsendet.

Gunnar Malm är Generaldirektör på Trafikverket. Han och Boverket och Folkhälsoinstitutet lämnade nyligen över ett uppdrag de haft. Det handlar om barns delaktighet i samhällsplaneringen. När vi möttes så inledde han med en reflektion han gjorde när han fick uppdraget. Han sa att han frågade sig själv om vems samvete som nu skulle dövas med det här uppdraget. Men under arbetet hade han själv upptäckt de stora fördelar som finns med att involvera barn och ungdomar. De hade fått synpunkter som gjorde till exempelplaneringen av nya bostadsområden mycket bättre.

Som Barnminister försöker jag leva som jag lär, även om jag ska erkänna att jag träffar fler vuxna än barn numera. I mitt tidigare yrkesliv som lärare var det fler barn. Tillsammans med Barnombudsmannen har jag haft förmånen att möta en hel del barn i olika utsatta situationer, nu senast barn som är misstänkta för brott och som sitter i häkte. De här mötena med barn har gett mig insikter som har påverkat mitt arbete som barnminister.

Jag har också mött barn som varit placerade i familjehem och HVB och barn som varit utsatt för våld och sexuella övergrepp. De berättade om sina kontakter med socialtjänsten. Birgitta, som var 19 år, beskrev hur bra det hade varit att få ha med sig någon person som man kände sig trygg med, i mötet med socialsekreteraren. När socialsekreteraren inte lyssnade eller inte verkade förstå, då längtade hon efter en vuxen som kunde stå på hennes sida, som kunde hjälpa till att förtydliga vad hon menade. Man tycker kanske att det borde vara självklart men i praktiken är det inte det.

Marcus, som utsatts för våld, hade mött 25 myndighetspersoner i form av socionomer, psykologer och domare. Han sa att fem av 25 hade lyssnat på riktigt och velat förstå. Han beskrev det som ett lotteri vem man träffade på. De synpunkter som ungdomarna framförde tog vi också med oss i arbetet med propositionen om stärkt stöd och skydd för barn och unga. I propositionen skrev jag att socialtjänsten inte har rätt att neka barn eller unga att ta med sig någon i samband med utredningar, förhandsbedömningar eller andra insatser. Det finns inget i gällande lagstiftning som skulle hindra detta.

I propositionen skrev vi också att socialtjänsten ska vara lyhörd för att barn och ungdomar som besöker dem vill ha med sig någon som de har förtroende för. Vi poängterade även att man ska informera barnen och ungdomarna om den här möjligheten. Rätten till delaktighet och inflytande är en mänsklig rättighet och behöver inte motiveras ytterligare. Det ska inte vara nyttan för oss vuxna som ska avgöra. Barnkompetensen måste öka hos vissa myndigheter. Det ska inte vara ett lotteri att få en handläggare med barnkompetens.

Ibland är det nog så att vi vuxna vill skydda barn i svåra situationer genom att inte tala om det som är svårt. Men i mina möten med barn och unga som upplevt våld och sexuella övergrepp var budskapet det motsatta. De sa att vuxna borde i mycket större utsträckning lära sig att se signaler och lägga sig i. Barn behöver vuxna för att få sina rättigheter tillgodosedda.

***
Jag vill ge exempel på några framsteg när det gäller barns rätt till delaktighet. Förändringarna i socialtjänstlagen som trädde i kraft 1 januari i år innebar att barnets rätt att komma till tals har blivit starkare. Tidigare gällde att barn som är yngre än 15 år bör höras om det kan vara till nytta för utredningen och om barnet kan antas inte ta skada av det. Nu gäller att när en åtgärd rör ett barn ska barnet få relevant information och barnet ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning kartläggas på annat sätt, så långt det är möjligt. Barnets åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad. Här gick regeringen längre än de förslag som utredningen hade.

***

Lagstiftningen är ett av våra starkaste instrument för att värna barnets mänskliga rättigheter. Men som vi väl vet så garanterar inte lagstiftningen tillämpningen i varje enskilt fall. Den utredning som regeringen tillsatte nu i slutet av mars blir därför så viktig. Som ni förstår handlar det om utredningen om en översyn av barnets rättigheter i svensk rätt. Jag tycker vi bestämmer oss för att kalla den barnkonventionsutredningen. Utredaren, som heter Anita Wickström, har i uppdrag att göra en kartläggning av hur tillämpningen av lagar och föreskrifter stämmer överens med barnkonventionen. Hon ska också analysera för- och nackdelar med att inkorporera konventionen i svensk rätt.

Jag är väldigt glad att vi har kunnat tillsätta utredningen. Som kristdemokrat ser jag att barns rättigheter skulle stärkas om barnkonventionen vore en del av svensk lag. Men också om det blir så, är inte arbetet för barns rätt avslutat. Vi kommer att behöva fortsätta att transformera barnkonventionens artiklar in i lagar och regler och anpassa lagarna så att vi lever upp till konventionen. Det ena får inte utesluta det andra.

***

Lagarna är viktiga men arbete pågår på flera fronter. För att driva på och stödja kommuner, landsting och myndigheter i det arbetet har Barnombudsmannen ett viktigt uppdrag att sprida och kommunicera strategin för att stärka barnets rättigheter. Meningen är att strategin, som Riksdagen antagit, ska användas som ett verktyg för att säkerställa barnets rättigheter inom den egna verksamheten.

Många gånger används stora och vackra ord om hur vi vill att barnen ska få det bättre. Men vi måste ner i olika verksamheter, in i barnens vardag, så att de som arbetar med barn har konkreta verktyg. Ett sådant nytt verktyg är arbetet som Barnombudsmannen inlett som heter Pejling och Dialog. Det ska bli spännande att se resultatet av Barnombudsmannens nedslag i olika kommuner.

Örebro är en av kommunerna som ska ingå. Man måste också veta hur barnen har det. Ska man göra en insats måste man kunna mäta om den ger effekt och det är det vi ska ha Max 18 till. Max 18 är uppföljningssystemet där man kan se och följa barns levnadsvillkor.
I Pejling och Dialog-uppdraget ingår också att sprida goda exempel på arbetssätt och metoder för att omsätta barnets rättigheter i praktiken. Jag tror att det är av stor betydelse att få ta del av olika metoder för dialog med barn och unga och utbyta erfarenheter inom och mellan olika verksamheter.

***

Glädjande nog är det inte bara det offentliga som är aktivt. Jag tycker ofta att jag ser goda idéer på hur olika arbetsmetoder kan användas som syftar till att säkra barns rättigheter. För en tid sedan var jag med på ett frukostmöte hos Studieförbundet Sensus. Där gavs många exempel på hur olika frivilliga organisationer arbetar med att ändra i sin egen medlemsverksamhet. Och hur man arbetar med att öka sin påverkan och opinionsbildning.

Vid frukostmötet ställdes frågan om vem som har ansvar för Barnkonventionens förverkligande. Jag valde att svara att alla har det – även om jag vet att regeringen är ansvarig eftersom Sverige ratificerat barnkonventionen. Vi har förvisso bundit oss att genomföra den men för att den verkligen ska förverkligas behövs alla. Nu senast såg jag att Svenska Kyrkan tagit fram en skrift om barnkonsekvensanalyser för sin egen verksamhet. Såna här initiativ välkomnar jag verkligen.

Lagstiftare och verksamhetsledare i kommuner, landsting och myndigheter har en viktig roll, faktiskt även i opinionsbildningen.
Men alla organisationer och rörelser som arbetar med och för barn kan på ett djupare plan påverka människors tänkande och värderingar.

För ytterst så handlar mänskliga rättigheter om värderingar. Jag vill avsluta med att önska er en riktigt lyckosam konferens!

Tack för att ni har lyssnat.