”När man är liten är man egentligen väldigt stor”

Vi säger ofta att barnen är det viktigaste vi har. Vår framtid. Men om det är så, varför har inte vi vuxna kommit längre när det gäller att ge barn en röst?

Elisabeth Arnér, fil. lic. i pedagogik och förskolelärare, har forskat om barns rätt till delaktighet och inflytande i förskolan och grundskolan. Som en del av det arbetet har hon frågat 120 sexåringar i Örebro kommun om hur de ser på vuxna.

– Det här arbetet har fullkomligt vänt upp och ner på hela min världsbild. Vi vuxna har oändligt mycket att lära av barns tankar. Jag har lärt mig att när man är liten är man egentligen väldigt stor.

Hon tar oss med till sitt allra första möte med det allra första barnet. Tjugo barn står på led utanför en låst dörr, redo att prata.

Mötet med Kalle

– Längst fram i ledet står Kalle. Jag ska vara först, säger han allvarligt. Fröken kommer för att låsa upp och viskar i mitt öra ”det är typiskt Kalle, han är värst i hela gruppen”.

Hon frågar Kalle om hur han tycker att det är att gå i förskolan. Kalle berättar om leken, utflykten de nyss gjort, när de gömmer sig för fröknarna, om kompisarna. Han berättar också hur det är hemma, om en arg granntant och om morfar som han älskar.

Det börjar bli stökigt i korridoren utanför och Elisabeth försöker avsluta samtalet. Men Kalle rör sig inte ur fläcken. Är du inte färdig än, undrar hon. Nej, du ska fråga mig mer, säger Kalle.

– Finns det något här som du tycker är jobbigt?

– Det finns en sak. Det är när de andra killarna bråkar, säger han efter en stunds tvekan.

Då brukar han försöka gömma sig under bordet eller i frökens garderob, fast ibland finns det så mycket grejer där att han inte får plats. Och ibland hinner han inte gömma sig.

– Då kan jag faktiskt inte hjälpa det, men då måste jag slåss med de andra, säger han.

– Här sitter en människa som levt i sex år. Som är fullständigt klar över sina problem och försöker hantera dem. Men till slut går allt överstyr.

Personalens bedömning var att Kalle är värst i hela gruppen. Ingen hade ställt frågan vad Kalle själv funderade över om sin egen situation i förskolan.

Vuxna bestämmer

Det fanns en gemensam upplevelse hos alla barn Elisabeth mötte, som de uttryckte på olika sätt. Att det mesta som barn gör – eller inte gör – bestäms av vuxna. Det mesta som sker i förskolan får man bara vara med och påverka om de vuxna tycker det också.

De uppfattar att det inte är någon idé att försöka påverka. Vuxna säger ändå nej.

– Vad är det för strukturer vi håller på med vi vuxna som hindrar oss från att ge barn en röst och inflytande på riktigt? Inte bara välja mellan röd eller grön mjölk.

Det positiva är att vi kan förändra vårt förhållningssätt, när vi blivit medvetna om det. Elisabeth har handlett många arbetslag i förskolan, fått dem att släppa på reglerna och bejaka barnens initiativ.

– Vi kan ju gå kurser tills vi dör om hur viktigt det är att barn kommer till tals. Men att agera som om barnen vore det viktigaste vi har är en helt annan sak.

Det handlar inte om att barnen ska bestämma istället för vuxna. De har rätt att ha en röst.