Svar från frågelåda

Under årets barnrättsdagar fanns det möjlighet att lämna in frågor som inte hann besvaras under seminariet i en frågelåda. Här kan du ta del av svaren på två frågor som kom in efter seminariet: Att låta barn med funktionsnedsättning komma till tals.

Fråga: Jag är otroligt glad för det ni fått fram men ni har ett enormt ansvar. Vad händer nu?

Svar från Ellionor Triay Strömvall, seminarieföreläsare, Barnombudsmannen:

Barn med funktionsnedsättning kommer vara ett prioriterat område hela 2016 och vi kommer arbeta vidare med det på olika sätt. Vi har redan presenterat rapporten för olika myndigheter och kommuner och eftersom intresset är stort är fler presentationer inplanerade. Vi ska även ha ett separat seminarium på Barnrättstorget i Almedalen på Gotland i sommar.
Barnombudsmannen deltar i det uppdrag som regeringen har gett Myndigheten för delaktighet (MFD) tillsammans med Diskrimineringsombudsmannen (DO) om att genomföra en kommunikationssatsning för att öka kunskapen och medvetenheten hos allmänheten, anställda inom den offentliga sektorn, privata aktörer samt hos kvinnor och män, flickor och pojkar med funktionsnedsättning om innehållet i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (konventionen). Kommunikationssatsningen ska genomföras under åren 2015–2017.
Här kan du läsa hela uppdraget

Fråga: Du nämner er enkät till rektorerna och jag undrar: fick ni inga svar att de använder SPSM som är skolan/förskolans resurs? Var är SPSM i skolans värld? Av de 97 barn ni intervjuade nämndes inte SPSM? Sökte lärarna stöd där?

Svar från Jonas Karlsson, utredare Barnombudsmannen:

SPSM nämns specifikt i ett antal fall i rektorsenkäten. Samtidigt är antalet klartextsvar få och att inte många lyfter frågan betyder inte att fler har eller saknar ett fungerande samarbete med SPSM.
I tre fall nämns att ett bättre samarbete med SPSM skulle innebära en ökad förmåga att ge stöd även om ingen går in och säger hur detta stöd skulle kunna se ut (mer central samordnare är eventuellt ett svar).
I tre fall – alla kopplade till de fåtal som anser det lättare att ge stöd till elever med NPF – nämns istället SPSM och samarbetet med dem som viktigt för att detta stöd är lättare att ge.
Dessa två utfall är diametralt motsatta och det är intressant. Vilka har ett fungerande samarbete och vilka tycker ett sådant samarbete är svårt att få till stånd är oklart men att de betyder en del är uppenbart.