Om barnet valt ut er har ni ansvar för att ta emot berättelsen

Barns rättigheter kan bara tillgodoses om vuxna faktiskt lyssnar och beaktar det barnen förmedlar.

Men barn gör inte sina röster hörda själva. De är beroende av språkrör. När, var och hur ska ett barn involveras i en myndighetsutredning? Det diskuterades på ett av onsdagens seminarier som tog avstamp i två olika perspektiv: ett juridiskt och ett barnpsykologiskt.

– Barnet är ofta det enda vittnet till sin egen utsatthet – det är ett problem. inledde Anna Kaldal, jur. dr vid Stockholms universitet.

Hon efterlyste samma vikt och fokus på metodutveckling, dokumentation och presentation i barnskyddsmål som vid brottsmål. I vårdnads- och LVU-mål finns inte alls samma intresse för barns berättelser trots att barnet är en central informationskälla till sin egen livssituation. Åsa Landberg, psykolog och psykoterapeut, har lång erfarenhet av att möta barn som upplevt våld.

– Ett återkommande budskap de här dagarna har varit: Lyssna på barnen. Ett annat återkommande budskap att barn känner sig inte lyssnade på.

En negativ upplevelse påverkar mötet med nästa person. Barnet kan tänka att det inte är någon idé att berätta för myndighetspersoner. Eller ännu värre, börja tvivla på sin egen historia, sina minnen och rätten att uttrycka sina åsikter.

Samtal med olika syften

Samtal kan se olika ut beroende på om det handlar om att göra en utredning, informera om ett beslut, ge stöd eller utvärdering och tillsyn. Det gäller att ha syftet klart för sig, förklara det för barnet och anpassa tekniken.

I grupper om fyra fick deltagarna reflektera över sina samtal med barn.

– Det är viktigt att vara öppen och flexibel inför att samtalet kan ta en annan vändning än planerat, sa en före detta familjerättssekreterare som nu jobbade på Socialstyrelsen.

– Om barnet valt ut er har ni ett oändligt ansvar för att ta emot berättelsen, sa Anna Kaldal. Hennes råd löd: Ha beredskap. Ställ öppna frågor och dokumentera.

En person från socialtjänsten kände oro över att återge barnets röst i utredningen. Hur blir det för barnet sen? När utredningen är klar och sänds till tingsrätten inför en eventuell domstolsförhandling. Samtidigt som barnet går kvar hemma och fortsätter träffa en förövare.

– Dilemmat är att för att kunna hjälpa måste du veta hur barnet har det hemma. Lagen kräver ett fullgott beslutsunderlag. Därför måste vi acceptera att vi tvingas lämna ut barnet i utredningen, menade Anna Kaldal.

Åsa Landberg betonade vikten av att barnen vet hur informationen ska användas – till exempel om ett videoförhör ska användas i rätten – så att de kan avgöra hur mycket de vill berätta.

– Utmaningen är de yngre barnen som inte har något språk, menade en barnutredare som jobbade med åldersgruppen 0-12 år.

Den sista maj ger Socialstyrelsen ut en vägledning för dokumentation så förhoppningsvis slipper landets 290 kommuner utveckla sitt eget material.