Barnen som inte berättar

Nätanvändandet krymper nedåt i åldrarna, så det gör också åldern på de barn och unga som vänder sig till oss på chatten och behöver stöd. Det säger Zandra Lundgren, verksamhetsledare från organisationen 1000 Möjligheter.

– Från början var organisationen en av landets 60 tjejjourer, men känslan av att jämställdhet är en mänsklig fråga och inte en kvinnofråga gjorde att 1000 Möjligheter växte fram ur Järfälla tjejjour, berättar Mikis Kanaris, ordförande 1000 möjligheter. Nu arbetar de med att stötta alla som behöver; tjejer och killar, transpersoner och andra ungdomar.

900 unga från hela landet har kontakt bara via chatten, sen tillkommer fler i möten genom till
exempel nattvandringar och i ungdomsgrupper. Alla som behöver får möjlighet till kontakt med en stödperson, en utbildad volontär. De allra flesta har utsatts för våld i nära relationer. Eller har själva sålt sex.

Mikis Kanaris, ordförande 1000 Möjligheter

Mikis Kanaris, ordförande 1000 Möjligheter

Att gömma sig bakom ett anonymt chattnamn blir den trygghet som gör att många vågar ta kontakt. Och när de väl berättar, är det ofta för allra första gången.

– Det kan ta upp till ett år av kontakt innnan man vågar berätta, säger Mikis Kanaris. Antingen berättar den som är utsatt tidigt om övergrepp och sen tar det tid att våga berätta vem man är. Eller tvärtom; man säger sitt namn, men vill först bara prata om vardagliga saker de kanske tjugo första gångerna.

Tålamod är en framgångsfaktor, tillägger han. För barnen som inte berättar kanske gör det om någon vuxen frågar. Till slut.

Diskussionsfrågan på seminariet är konkret. Vi vet att de utsatta barnen och ungdomarna finns – hur kan deltagarna i sina verksamheter ta initiativet för att de ska kunna berätta?

Förslagen blir flera och rör sig om allt från att förbättra miljöer så att de blir förtroendeingivande, till att skriva ner upplevelser för att få en tydligare bild av framför allt mindre barns mönster.

Men alla återkommer till vikten av att våga fråga. Och att ungdomar alltid själva tycker att vuxna ska fråga om de tror att något är fel. Att någon ska våga se signalerna.